Plötsligt stod jag där igen, i min super gröna tröja och racket i handen. Samma gamla vanliga känsla, taggad men nervös. I hallen hörs ljudet av pågående matcher, ett glädjerop som ekar i hela lokalen och lite längre bort en djup suck av frustration. Tycker faktiskt det är väldigt roligt att spela pingis och jag har tänkt många gånger att jag verkligen skall ta tag i det, träna och bli riktigt duktig. Men det är svårt att bli riktigt bra när man inte kan lägga allt sitt fokus och framföra allt sitt hjärta i det. För det tillhör redan en annan sport. Men det värsta är nog mitt psyke, jag pallar helt enkelt inte, inte just nu i alla fall. Jag blir så himla besviken på mig själv att jag blir så arg vid en förlust. Hur kan jag kräva ett bättre resultat när jag tränar lite halvhjärtat knappt en gång i veckan. Självklart skall man ha krav på sig själv, och det är väl klart att man kan bli besviken efter förlust men ni hör ju hur jag börjar svamla av allt det här. Känner mig så kluven, vill jag, kan jag, skall jag, kan jag? Så många frågor som jag inte kommer få svar på förens jag gör något. Och bland det värsta jag vet är att ge upp, speciellt innan jag ens börjat, det gör jag inte, inte en chans. Vill jag så kan jag, det vet jag.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se
